Varje element i klockan du läser detta på uppfanns av någon, någonstans, av en anledning som vanligtvis inte hade något att göra med vad det blev.
Kairo gav oss dagen. Egyptiska astronomer delade in himlen i 36 stjärngrupper - dekaner - och använde dem som en nattklocka: tolv var synliga över en hel natt, så natten fick tolv timmar och dagen fick tolv att matcha. Det är därifrån 24-timmarsdagen kommer, och den har aldrig reviderats. Samma system producerade ett 365-dagars civilt år, som Egypten sedan avböjde att ge en skottdag, så dess kalender vandrade baklänges genom årstiderna och tog 1 460 år att anpassa sig.
Aten gav oss maskinen. Antikythera-mekanismen, hämtad från ett skeppsvrak 1901 och erkänd som en växelanordning 1902, byggdes omkring 150–100 f.Kr. Den förutspådde förmörkelser, spårade månens oregelbundna rörelse, visade planeterna och räknade ner den olympiska cykeln. Ingenting av jämförbar komplexitet dök upp på 1 400 år.
Rom gav oss kalendern. År 1582 tog Gregorius XIII bort tio dagar och, ännu viktigare, fastställde skottårsregeln: delbart med fyra, utom århundraden, om inte delbart med fyrahundra. Den regeln körs tyst inuti alla enheter på jorden.
Chicago gav oss tidszonen. Före den 18 november 1883 körde Nordamerika på ungefär trehundra lokala soltider. Järnvägarna införde helt enkelt fyra zoner på en kontinent utan att fråga någon regering. Chicagos klockor ställdes tillbaka nio minuter och trettiotvå sekunder, och staden hade middag två gånger på en eftermiddag.
London gav oss nollan. 1884 kom tjugosex länder överens om att longitud noll skulle gå genom Airy Transit Circle i Greenwich. Varje tidszon på jorden mäts från den linjen - som, som GPS senare avslöjade, är cirka 102 meter från där den moderna referensmeridianen faktiskt faller.
Paris gav oss mätaren, genom att mäta en meridianbåge från Dunkerque till Barcelona genom en revolution och ett krig. Det vägrade sedan att säga ordet "Greenwich" i lag fram till 1978.
Auckland gav oss sommartid, i form av en tidning som lästes upp för Wellington Philosophical Society 1895 av en entomolog som ville ha mer kvällsljus för att fånga nattfjärilar. Han blev utskrattad.
Berlin gav oss sommartid i den form som faktiskt hände: en order av den 30 april 1916, att rädda kol i krigstid. Inom sex veckor hade ett dussin länder kopierat det, inklusive flera i krig med Tyskland.
Köpenhamn gav oss den mest ambitiösa klockan som någonsin byggts av en person — Jens Olsens Verdensur, tolv urverk, 15 448 delar, lindad för hand varje vecka, med en växel som gör ett varv vart 25 753 år.
Zürich gav oss den mest disciplinerade: en stationsklocka vars sekundvisare är medvetet fel i 58,5 sekunder av var 60:e, anländer tidigt och väntar, så att den kan vara exakt rätt i det enda ögonblick som spelar roll.