Varje del av klockan som du läser det här på har uppfunnits av någon, någonstans, av ett skäl som oftast inte hade något att göra med vad den sedan blev.
Kairo gav oss dygnet. Egyptiska astronomer delade in himlen i 36 stjärngrupper – dekaner – och använde dem som en nattklocka: tolv av dem syntes under en hel natt, så natten fick tolv timmar och dagen fick tolv för att motsvara den. Det är därifrån dygnets 24 timmar kommer, och indelningen har aldrig ändrats. Samma system gav ett borgerligt år på 365 dagar, som Egypten sedan avstod från att ge en skottdag, så kalendern vandrade baklänges genom årstiderna och behövde omkring 1 460 år för att åter stämma med Sirius heliakiska uppgång.
Aten förvarar maskinen. Antikytheramekanismen, som bärgades ur ett skeppsvrak 1901 och identifierades som en kugghjulsmekanism 1902, byggdes omkring 150–100 f.Kr. Den förutsade förmörkelser, följde månens oregelbundna rörelse, visade planeterna och räknade ner till nästa olympiad. Inget av jämförbar komplexitet dök upp på 1 400 år.
Rom gav oss kalendern. År 1582 strök Gregorius XIII tio dagar och – ännu viktigare – slog fast skottårsregeln: delbart med fyra, utom sekelskiften, såvida de inte är delbara med fyrahundra. Den regeln körs i tysthet i varenda enhet på jorden.
Chicago gav oss tidszonen. Före den 18 november 1883 gick Nordamerika efter ungefär trehundra lokala soltider. Järnvägarna införde helt enkelt fem zoner över en hel kontinent (fyra i USA) utan att fråga någon regering. Chicagos klockor ställdes tillbaka nio minuter och trettiotvå sekunder, och staden fick klockan tolv två gånger den dagen.
London gav oss nollan. År 1884 röstade delegater från tjugofem länder för att longitud noll skulle gå genom Airys meridiancirkel i Greenwich. Varje tidszon på jorden räknas från den linjen – som, visade GPS senare, ligger cirka 102 meter från där den moderna referensmeridianen faktiskt går.
Paris gav oss metern, genom att mäta en meridianbåge från Dunkerque till Barcelona mitt under en revolution och ett krig. Sedan höll Frankrike ordet ”Greenwich” helt borta ur sin tidslag: från 1911 var den lagliga tiden ”Paris medeltid, försenad med 9 minuter 21 sekunder”, tills UTC ersatte formuleringen 1978.
Wellington gav oss sommartiden, i form av ett föredrag som hölls inför Wellington Philosophical Society 1895 av en entomolog som ville ha mer kvällsljus för att fånga nattfjärilar. Han blev utskrattad.
Berlin gav oss sommartiden i den form den faktiskt fick: en förordning utfärdad den 6 april 1916, som trädde i kraft den 30 april, för att spara kol i krigstid. Inom två månader hade större delen av Europa kopierat den, däribland Storbritannien, Frankrike och Portugal, alla i krig med Tyskland.
Köpenhamn gav oss den mest ambitiösa klocka som någonsin konstruerats av en enda person – Jens Olsens Verdensur, tolv urverk, 15 448 delar, uppdragen för hand varje vecka, med ett kugghjul som fullbordar ett varv på 25 753 år.
Zürich gav oss den mest disciplinerade: en stationsklocka vars sekundvisare medvetet går fel i 58,5 av varje 60 sekunder – den kommer fram för tidigt och väntar – för att kunna visa exakt rätt i det enda ögonblick som betyder något.