En tidszon är en kompromiss. Solen når sin högsta punkt vid ett eget ögonblick på varenda plats på jorden, och ingen klocka skulle någonsin kunna följa det, så världen enades om att avrunda.
De flesta städer avrundar med några minuter, och ingen märker det. Vissa avrundar med mer än en timme – och när man väl vet det kan man se det på gatan.
Madrid är det mest kända fallet. Spanien införde Greenwich Mean Time 1901, vilket är vad landets geografi kräver; det spanska fastlandet ligger i linje med Storbritannien, Portugal och Marocko. Den 16 mars 1940 ställdes klockorna fram en timme för att stämma med Nazityskland, och de ställdes aldrig tillbaka. Madrid ligger nu cirka 75 minuter före sin egen sol på vintern och omkring två timmar före på sommaren. Spanjorerna äter lunch klockan 14 och middag klockan 21 – men i den tidszon som geografin skulle ge Spanien är det 13 och 20, precis när resten av Europa äter.
Kuala Lumpur och Singapore följer tätt efter, med ungefär 73 och 65 minuter, och de kom dit tillsammans. Klockan 23.30 den 31 december 1981 ställde Malaysia fram klockan på Malackahalvön en halvtimme för att få bort tidsskillnaden mot Sabah och Sarawak. Singapore gjorde samma ändring i samma ögonblick. Singapore ligger nästan exakt på ekvatorn, där solen borde gå upp klockan sex och ner klockan sex, året om – i stället går solen upp runt sju och ner runt sju.
Istanbul ligger 64 minuter före och kom dit en annan väg: Turkiet avskaffade sommartiden 2016 och låste landet permanent vid UTC+3, en zon som är gjord för den 45:e meridianen. I slutet av december går solen i Istanbul inte upp förrän runt halv nio.
Buenos Aires ligger 54 minuter före, och effekten är berömd utan att vara förstådd. Argentina använder UTC−3; geografiskt hör landet hemma i UTC−4. Kvällsljuset dröjer sig kvar orimligt länge, middagen börjar klockan tio och restaurangerna fylls klockan elva. Buenos Aires är inte en sen stad av temperament. Det är en sen stad av ren aritmetik.
Lagos ligger 46 minuter före, Baku 40, Seoul och Karachi 32 vardera, Hongkong 23 och Toronto 18.
Det som förenar dem är att inte en enda av dessa förskjutningar skapades av en astronom. Madrids kom från en diplomatisk gest. Singapores kom från ett beslut som fattades i ett annat land. Seouls är vad som blivit kvar efter fyra byten av normaltid på ett halvsekel, och inget av dem hade något med himlen att göra.
Teheran är undantaget som bekräftar regeln. Iran vägrade att avrunda: landet använder UTC+3:30, en av världens få halvtimmeszoner, vald så att landets meridian hamnar nästan exakt på en jämn tidsförskjutning. Teherans klocka ligger inom några minuter från stadens egen solmiddag – och förvirrar ständigt alla andras schemaläggningsprogram.