Midnatt är inget självklart svar. Det är ett val, och under större delen av mänsklighetens historia var det inte det mest populära.
En dag måste börja någonstans, och det finns egentligen bara tre kandidater: när solen går upp, när den går ner eller vid någon godtycklig punkt i mörkret när ingen tittar på. Var och en av de tre har varit en officiell nationell standard, och två av dem är det fortfarande.
KAIRO — där tjugofyratimmarsdagen uppfanns.
Egyptiska astronomer delade in himlen i 36 stjärngrupper som kallas dekaner och använde dem som nattklocka. Tolv var synliga över en hel natt, så natten fick tolv timmar - och dagen fick tolv att matcha.
Det är därifrån 24-timmarsdagen kommer, och den har aldrig reviderats. Samma system producerade en 365-dagars civil kalender utan någon skottdag alls; när Ptolemaios III föreslog att lägga till en 238 f.Kr., vägrade prästerna. Kalendern drev sedan baklänges genom årstiderna i 1 460 år innan den återvände till där den började.
→ Kairo
ISTANBUL — där dagen började vid solnedgången, fram till 1926.
Under det osmanska alaturka-systemet var klockan tolv det ögonblick då solen gick ner. Vilket innebär att ögonblicket rörde sig varje dag, och varje klocka i landet måste korrigeras med några dagars mellanrum, hela året, för alltid.
Det jobbet gick inte att centralisera. Det krävdes muvakkithanes — tidtagningsrum knutna till moskéer — bemannade av specialister som räknade och justerade kontinuerligt så att staden höll sig ungefär överens med sig själv.
Lag 697, antagen i Ankara den 26 december 1925, avskaffade den från 1 januari 1926. Muvakkithanes stängdes formellt först 1952.
NAIROBI — där dagen fortfarande börjar vid soluppgången.
Swahilitid räknas från gryningen. Sju på morgonen enligt internationell beräkning är saa moja — timme ett. Förskjutningen är exakt sex timmar, och dagen och natten går som två separata tolvtimmarscykler.
Den används dagligen i Kenya, Tanzania och Uganda. Flerspråkiga östafrikaner byter system beroende på vilket språk de talar.
Det fungerar eftersom Nairobi ligger på 1,3° söder, där soluppgången knappt rör sig hela året.
→ Nairobi
ADDIS ABABA — samma princip, plus ett annat år.
Etiopien börjar också sin dag i gryningen: sex på morgonen internationellt är klockan tolv i Etiopien. Utöver det löper den en kalender på tretton månader — tolv av trettio dagar plus en kort trettondel som kallas Pagumē — som för närvarande ligger sju till åtta år efter den gregorianska.
Strukturen för den kalendern är den forntida egyptiska civila kalendern, ärvd genom den koptiska kyrkan. Den ram som Kairo byggde för fem tusen år sedan finns fortfarande kvar här.
PRAG — klockan som vägrar välja.
Orloj har körts på väggen i Prags gamla rådhus sedan 1410. Den visar samtidigt:
- Gammal böhmisk tid, då dagen börjar vid solnedgången — samma princip som ottomanska Istanbul
- babylonisk tid, då dagen börjar vid soluppgången och dagsljusetimmar delas in i tolv oavsett längd — samma princip som Nairobi och Addis Abeba
- Centraleuropeisk tid — fasta timmar, räknat från midnatt
- Sidrealtid — mätt mot stjärnorna snarare än mot solen
En urtavla. Fyra svar på frågan om när en dag börjar. Allt springer på en gång. Allt korrekt.
Överallt annars i den här serien bråkade en stad om dessa system och valde ett. Prag byggde en maskin som visar alla och lämnade beslutet till den som tittade.
→ Prag