Midnatt är inget självklart svar. Det är ett val, och under större delen av mänsklighetens historia var det inte det mest populära.
Ett dygn måste börja någonstans, och det finns egentligen bara tre kandidater: när solen går upp, när den går ner eller vid någon godtycklig tidpunkt i mörkret när ingen ser på. Alla tre har varit officiell nationell standard, och två av dem är det fortfarande.
KAIRO — där dygnets tjugofyra timmar uppfanns.
Egyptiska astronomer delade in himlen i 36 stjärngrupper som kallas dekaner och använde dem som nattklocka. Tolv av dem syntes under en hel natt, så natten fick tolv timmar – och dagen fick tolv för att motsvara den.
Det är därifrån dygnets 24 timmar kommer, och indelningen har aldrig ändrats. Samma system gav en borgerlig kalender på 365 dagar helt utan skottdag; när Ptolemaios III föreslog att lägga till en år 238 f.Kr. slog reformen aldrig igenom. Kalendern vandrade sedan baklänges genom årstiderna i omkring 1 460 år innan den åter stämde med Sirius heliakiska uppgång.
→ Kairo
ISTANBUL — där dygnet började vid solnedgången, fram till 1926.
I det osmanska systemet alaturka var klockan tolv det ögonblick då solen gick ner. Det betyder att ögonblicket flyttade sig varenda dag, och att varje klocka i landet måste ställas om med några dagars mellanrum, året runt, i all evighet.
Den uppgiften gick inte att centralisera. Den krävde muvakkithaneler – tidmätningsrum knutna till moskéerna – bemannade av specialister som ständigt räknade och justerade så att staden någorlunda höll sams med sig själv.
Lag 697, antagen i Ankara den 26 december 1925, avskaffade systemet från den 1 januari 1926. Muvakkithanelerna stängdes formellt först 1952.
NAIROBI — där dygnet fortfarande börjar vid soluppgången.
Swahilitid räknas från gryningen. Klockan sju på morgonen enligt internationell tid är saa moja – timme ett. Skillnaden är exakt sex timmar, och dag och natt löper som två separata tolvtimmarscykler.
Den används dagligen i Kenya, Tanzania och Uganda. Flerspråkiga östafrikaner byter system beroende på vilket språk de talar.
Det fungerar eftersom Nairobi ligger på 1,3° sydlig bredd, där tiden för soluppgången knappt ändras under året.
→ Nairobi
ADDIS ABEBA — samma princip, och dessutom ett annat år.
Även Etiopien börjar dygnet i gryningen: klockan sex på morgonen enligt internationell tid är klockan tolv i Etiopien. Vid sidan av det används en kalender med tretton månader – tolv på trettio dagar plus en kort trettonde som heter Pagumē – som för närvarande ligger sju till åtta år efter den gregorianska.
Kalenderns uppbyggnad är den forntida egyptiska borgerliga kalendern, ärvd via den koptiska kyrkan. Ramverket som Egypten byggde för fem tusen år sedan är fortfarande i bruk här.
PRAG — klockan som vägrar välja.
Orloj har gått på väggen till Prags gamla rådhus sedan 1410. Det visar samtidigt:
- Gammal böhmisk tid, där dygnet börjar vid solnedgången – samma princip som i det osmanska Istanbul
- Babylonisk tid, där dygnet börjar vid soluppgången och dagsljusets timmar delas i tolv oavsett hur lång dagen är – en start vid soluppgången som i Nairobi och Addis Abeba, även om timmarna där är lika långa
- Centraleuropeisk tid — fasta timmar, räknat från midnatt
- Stjärntid – mätt mot stjärnorna i stället för mot solen
En urtavla. Fyra svar på frågan när ett dygn börjar. Alla i gång på en gång. Alla rätt.
Överallt annars i den här serien grälade en stad om de här systemen och valde ett. Prag byggde en maskin som visar dem alla och lämnade beslutet åt den som tittar.
→ Prag