London

Visste du att...?

I 104 år sålde en familj London tiden

För att köra en svart hytt i London måste du klara ett prov som heter The Knowledge, och det har körts sedan 1865.

För att passera den måste du memorera varje gata inom en sex mils radie från Charing Cross. Det är ungefär 25 000 gator. Du måste också lära dig var cirka 20 000 landmärken finns – museer, ambassader, teatrar, klubbar, polisstationer – och 320 fastställda rutter, kanoniserade av Transport for London i ett dokument som kallas Blue Book.

Kandidater åker runt i staden på mopeder med en urklipp fastspänd på styret, upp till femton timmar om dagen och säger gatunamn högt när de går. Det tar de flesta av dem tre till fyra år. Det snabbaste någon har gjort det är arton månader. Ungefär hälften slutar aldrig.

Proven kallas framträdanden. En examinator nämner två punkter slumpmässigt och kandidaten reciterar den kortaste vägen mellan dem. Den enda kartan som är tillåten är den i deras huvud.

Och det förändrar huvudet. I en studie vid University College London hjärnskannades åttio praktikanter innan de började, tillsammans med en matchad kontrollgrupp. Det var ingen skillnad till att börja med. Fyra år senare visade praktikanterna som kvalificerade sig en mätbar ökning av grå substans i den bakre hippocampus - regionen förknippad med rumsminne. De som tränade och misslyckades visade ingenting. Inte heller kontrollerna. När taxibilarna går i pension krymper den tillbaka.

Klockan: vilket är andra gången London har löst ett problem genom att stoppa in svaret i en person och låta dem gå runt med det.

Under 104 år, från 1836 till 1940, sålde familjen Belville den rätta tiden i London. De hade ett fickur - en kronometer som heter Arnold - tog den till Greenwich varje vecka för att ställas mot observatoriets klocka och gick sedan en rutt runt staden och lät abonnenter läsa den.

Ruth Belville gjorde det fortfarande på 1930-talet, till fots, med en klocka, i en stad som hade radio.

London byggde nollmeridianen och anställde sedan folk för att bära den för hand. Det gör fortfarande samma sak med kartan.

År 1836 hade Astronomer Royal i Greenwich ett problem: klockmakare fortsatte att knacka på Observatoriets dörr för att fråga vad klockan var. Så han startade en prenumerationstjänst och satte en assistent, John Henry Belville, till ansvarig för den.

Belville fick en fickkronometer tillverkad av John Arnold på 1790-talet. Alla kallade det Arnold. En gång i veckan kontrollerade han Arnold mot observatoriets huvudklocka – exakt till en tiondels sekund – och gick sedan runt London till ungefär 200 prenumeranter, som ställde sina egna klockor genom att titta på den.

Han dog 1856. Hans änka Maria vägrades pension, så hon lobbad för jobbet istället och levererade tiden runt London själv tills hon gick i pension 1892, 81 år gammal. Hennes dotter Ruth tog sedan över, 38 år gammal, och bar Arnold genom London Docks, Clerkenwell, West End och Bakereight Street i ytterligare ett år.

Ruth gick i pension 1940, 86 år gammal. Verksamheten hade drivits i 104 år på ett fickur.

Det bästa: ett rivaliserande företag, Standard Time Company, distribuerade tid via elektrisk telegraf och drev en kampanj i föreläsningssalar och tidningar för att misskreditera kvinnan med handväskan. De satte henne inte i konkurs. Arnold är nu på Vetenskapsmuseet.

Klockan: 1884 kom tjugosex länder överens om att longitud noll skulle gå genom Airy Transit Circle i Greenwich. Varje tidszon på jorden - inklusive den du läser detta i - mäts från den linjen.

Vilket är roligt, för raden är på fel ställe.

Den berömda mässingsremsan som turister gränsar för att fotografera ligger cirka 102 meter väster om där GPS säger att noll är. Detta är inte ett fel som någon gjort. Airy nivellerade sitt teleskop 1850 med hjälp av en bassäng av kvicksilver, som är i linje med lokal gravitation - och lokal gravitation vid Greenwich pekar inte exakt på jordens axel. Båda raderna är korrekta. De svarar bara på olika frågor.

Den mest fotograferade linjen i världen är 102 meter bort, och hela planeten ställer sin klocka efter den ändå.

Årlig dagsljusvariation