Aktuell lokal tid i London

Dagsljus under året i London

Visste du att …

I 104 år sålde en familj London tiden

För att få köra svart taxi i London måste man klara ett prov som heter The Knowledge, och det har funnits sedan 1865.

För att klara det måste man lära sig varenda gata inom en radie av sex engelska mil från Charing Cross utantill. Det är ungefär 25 000 gator. Man måste också lära sig var ett 20 000-tal landmärken ligger – museer, ambassader, teatrar, klubbar, polisstationer – och 320 fastställda rutter, kanoniserade av Transport for London i ett dokument som kallas Blue Book.

Kandidaterna åker runt i staden på moped med en skrivplatta fastspänd på styret, upp till femton timmar om dagen, och säger gatunamnen högt medan de kör. Det tar de flesta tre till fyra år. Det snabbaste någon har klarat det på är arton månader. Ungefär hälften blir aldrig klara.

Proven kallas appearances. En examinator nämner två slumpmässiga punkter och kandidaten rabblar den kortaste vägen mellan dem. Den enda karta som är tillåten är den i huvudet.

Och det förändrar faktiskt huvudet. I en studie vid University College London hjärnskannades åttio aspiranter innan de började, tillsammans med en matchad kontrollgrupp. Från början fanns ingen skillnad. Fyra år senare visade de aspiranter som klarade provet en mätbar ökning av grå substans i den bakre hippocampus – det område som förknippas med rumsligt minne. De som tränade men misslyckades visade ingenting. Inte heller kontrollgruppen. När taxichaufförerna går i pension krymper det tillbaka.

Klockan: och det är andra gången London har löst ett problem genom att stoppa in svaret i en människa och låta henne gå runt med det.

År 1836 hade Astronomer Royal i Greenwich ett problem: urmakare knackade hela tiden på observatoriets dörr för att fråga vad klockan var. Så han startade en abonnemangstjänst och satte en assistent, John Henry Belville, att sköta den.

Belville fick en fickkronometer som John Arnold hade tillverkat på 1790-talet. Alla kallade den Arnold. En gång i veckan kontrollerade han Arnold mot observatoriets huvudur – exakt på en tiondels sekund – och bar den sedan runt London till ungefär 200 abonnenter, som ställde sina egna klockor efter den.

Han dog 1856. Hans änka Maria nekades pension, så hon kämpade i stället för att få ta över jobbet och levererade själv tiden runt London tills hon gick i pension 1892, 81 år gammal. Hennes dotter Ruth tog sedan över, 38 år gammal, och bar Arnold genom London Docks, Clerkenwell, West End och Baker Street i ytterligare fyrtioåtta år.

Ruth gick i pension 1940, 86 år gammal. Verksamheten hade drivits i 104 år med ett enda fickur.

Det bästa av allt: ett konkurrerande företag, Standard Time Company, distribuerade tid via elektrisk telegraf och drev en kampanj i föreläsningssalar och tidningar för att misskreditera kvinnan som bar tiden i handväskan. De lyckades inte slå ut henne. Arnold finns i dag på Science Museum.

År 1884 röstade tjugotvå av de tjugofem länderna vid en konferens i Washington för att longitud noll skulle gå genom Airy Transit Circle i Greenwich. Varenda tidszon på jorden – även den du läser det här i – räknas från den linjen.

Vilket är lustigt, för linjen ligger på fel ställe.

Den berömda mässingslisten som turisterna ställer sig grensle över för att fotograferas ligger omkring 102 meter väster om den plats där GPS säger att noll är. Det är inget fel som någon har begått. Airy lodade in sitt teleskop 1850 med hjälp av en skål med kvicksilver, som rättar sig efter den lokala tyngdkraften – och den lokala tyngdkraften i Greenwich pekar inte exakt mot jordens axel. Båda linjerna är korrekta. De svarar bara på olika frågor.

Världens mest fotograferade linje ligger 102 meter fel, och hela planeten ställer ändå sin klocka efter den.