Berlin

Visste du att …

Berlin flyttade klockan och inom sex veckor kopierade ett dussin länder den

Tyskland lagar någonstans mellan 550 och 600 ton dönerkött varje dag.

Branschen omsätter ungefär 2,5 till 3,5 miljarder euro per år och sysselsätter cirka 60 000 personer. Det finns cirka 16 000 döner-butiker i Tyskland, varav bara Berlin har någonstans mellan 1 000 och 1 500 — mer än någon annan tysk stad, vilket är lämpligt, eftersom saken uppfanns här.

Inte köttet. Det vertikala spettet är osmanskt; tekniken går tillbaka till artonhundratalet, när en kock i Kastamonu enligt uppgift ställde det traditionella horisontella spettet upprätt. Det som uppfanns i Berlin var att lägga det i bröd och ge det till någon i all hast.

Enligt den vanliga berättelsen var det Kadir Nurman, född i Istanbul omkring 1933, som flyttade till Stuttgart 1960 som Gastarbeiter och till Västberlin 1966. Han märkte att tyska arbetare nästan inte hade tid att sitta ner och äta. 1972 satte han upp ett stånd mitt emot Bahnhof Zoo där han sålde kebabkött i tunnbröd med lök och lite sallad — ingen sås.

Han tog aldrig patent på det.

Han gjorde heller aldrig riktigt anspråk på den. På frågan om att vara uppfinnaren sa han på tyska att kanske någon annan också hade gjort det, i något gömt hörn, men ingen märkte det – kebaben blev välkänd genom honom. Andra gör anspråk på den: Mehmet Aygün säger 1971, på Oranienstraße; Nevzat Salim säger 1969, i Reutlingen. Association of Turkish Döner Manufacturers in Europe gav Nurman ett pris för livsgärning 2011. Han dog i Berlin 2013.

Idag säljs dönern i Vietnam som typisk tysk studentmat.

En stad som nu två gånger har producerat något som hela världen antagit, och två gånger misslyckats med att behålla sitt namn på det.

Den 6 april 1916 antog det tyska förbundsrådet en förordning. Klockan elva på kvällen den 30 april 1916 ställdes klockorna i hela Tyska riket fram en timme, och de förblev framställda till oktober.

Skälet var kol. Europa var i krig, och en extra timmes kvällsljus betydde en timme mindre konstgjord belysning, vilket innebar att mindre kol brändes i hemmen och mer över till krigsinsatsen. Detta var världens första rikstäckande sommartid.

Det som hände sedan är den del som är värd att dröja vid.

Österrike-Ungern följde omedelbart efter. Storbritannien antog den tre veckor senare, den 21 maj 1916. Frankrike följde efter den 14 juni. Sedan Belgien, Danmark, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Sverige, Turkiet, Tasmanien, Nova Scotia och Manitoba.

Inom ungefär sex veckor hade ett dussin länder – inklusive flera som var aktivt i krig med Tyskland, och flera som verkligen försökte hålla sig utanför det – kopierat en tysk administrativ order om vad klockan var. Idén var inte ens tysk: en entomolog hade föreslagit den i Wellington 1895 och blivit utskrattad.

Den bittra detaljen tillhör Storbritannien. En byggare vid namn William Willett hade kampanjat för exakt detta sedan 1907, när han publicerade en broschyr med titeln The Waste of Daylight. Parlamentet nekade honom i nio år. Han dog 1915. Året därpå antog Storbritannien hans idé – tre veckor efter att fienden först gjorde det.

Klockan: varje klockändring på jorden härstammar från den där kolförordningen från 1916. Ungefär en tredjedel av världens länder gör det fortfarande två gånger om året, och flyttar hundratals miljoner människors scheman med en timme, två gånger, varje år, för alltid.

Tyskland självt slopade den 1919. USA antog det 1918 och upphävde det 1919, till stor del för att bönderna hatade den – deras kor levde efter soltid och hade inte rådfrågats.

Och frågan har faktiskt aldrig avgjorts. Turkiet slutade ändra sina klockor 2016. Brasilien 2019. Mexiko 2022. Europeiska unionen röstade för att avskaffa denna praxis och misslyckades sedan i åratal att komma överens om vad den skulle ersätta den med — så Berlin, som startade allt detta, ställer fortfarande fram klockorna varje mars.

Dagsljus under året i Berlin