Vissa länder är så breda att solen går upp med flera timmars mellanrum i deras båda ändar. Vart och ett av dem har fått avgöra om klockan ska följa himlen eller staten. De valde inte alla på samma sätt.
Peking — Kina är omkring 5 000 kilometer brett och spänner över fem geografiska tidszoner, från ungefär 73° till 135° östlig längd. År 1918 föreslog Republiken Kinas centrala observatorium just fem zoner, som senare blev officiella: Kunlun på UTC+5:30, Sinkiang–Tibet på UTC+6, Kansu–Szechwan på UTC+7, Chungyuan på UTC+8 och Changpai på UTC+8:30. År 1949 avskaffades alla fem och landet fick en enda klocka: Pekingtid, UTC+8. Effekten syns tydligast längst i väster, där midvintersolen i Kashgar inte går upp förrän runt tio på förmiddagen enligt den officiella klockan. I praktiken används där en andra, inofficiell tid – Xinjiangtid eller Ürümqitid, två timmar efter Peking – flitigt i vardagen, och den internationella tidszonsdatabasen har en post för den.
Delhi — Indien gjorde samma val med samma uttalade motivering: nationell sammanhållning. Indian Standard Time fastställdes den 1 september 1947 till UTC+5:30, beräknad från en enda meridian på 82°30′ östlig längd. Geografiskt spänner Indien över nästan 30 längdgrader, nog för två zoner. Solen går upp nästan två timmar tidigare i Indiens östra utkant än i den västra, och i Assam kan solen gå ner runt halv fem på eftermiddagen på vintern medan arbetsdagen fortsätter. Assams teplantager har i tysthet legat en timme före resten av landet på den inofficiella Tea Garden Time sedan brittisk tid, och gör det fortfarande.
Moskva — Ryssland gick åt andra hållet och behöll elva tidszoner, fler än något annat land utom Frankrike, vars antal kommer från de utomeuropeiska territorierna. Men Ryssland centraliserade på ett annat sätt: under större delen av förra seklet trycktes de sovjetiska och ryska järnvägstidtabellerna i Moskvatid över hela nätet, så en passagerare som steg på tåget i Fjärran Östern läste en avgångstid som saknade samband med solen utanför fönstret.
Melbourne — Australien är motexemplet, och det är lärorikt. Eftersom sommartiden är en fråga för delstaterna och inte för den federala nivån blir Australiens tre officiella tidszoner fem under halva året, varav två med halvtimmesförskjutning. Ingen har ritat upp det här. Varje delstat och territorium besvarade frågan var för sig, och detta är den form svaren fick. Det går till och med ner på enskilda städer: Broken Hill i New South Wales följer South Australias tid.
Kuala Lumpur — Malaysia stod inför en mindre variant av samma problem, en halvtimmes skarv mellan Malackahalvön och Östmalaysia, och slöt den under de sista trettio minuterna av 1981.
Tillsammans visar de här fem argumentet så tydligt det går. En klocka kan vara exakt eller gemensam. Över ett tillräckligt stort land kan den inte vara både och – och var och en av dessa regeringar har fått välja vilket den ska avstå från.