Vissa länder är tillräckligt breda för att solen går upp med timmars mellanrum i deras två ändar. Var och en av dem har fått bestämma om klockan ska följa himlen eller staten. De bestämde sig inte alla på samma sätt.
Peking — Kina är cirka 5 000 kilometer brett och spänner över fem geografiska tidszoner från ungefär 73° till 135° öster. Från 1918 körde Republiken Kina exakt fem: Kunlun vid UTC+5:30, Sinkiang–Tibet vid UTC+6, Kansu–Shensi vid UTC+7, Chungyuan vid UTC+8 och Kungshan vid UTC+8:30. 1949 avskaffades alla fem och landet sattes på en klocka: Beijing Time, UTC+8. Effekten är mest synlig längst i väster där i Kashgar midvintersolen inte kommer upp förrän runt tio på morgonen vid den officiella klockan. I praktiken används en andra, inofficiell tid - Xinjiang eller Ürümqi Time, två timmar efter Peking - i stor utsträckning i det dagliga livet där, och den internationella tidszonsdatabasen innehåller en post för den.
Delhi — Indien gjorde samma val av samma angivna skäl: nationell sammanhållning. Indian Standard Time fastställdes den 1 september 1947 till UTC+5:30, beräknat från en enda meridian vid 82°30′ öster. Geografiskt skulle Indien ha tre zoner; det är bredare än det angränsande USA, som har fyra. Solen går upp cirka nittio minuter tidigare vid Indiens östra kant än vid dess västra, och i Assam kan solnedgången komma runt halv fem på eftermiddagen medan arbetsdagen fortsätter. Assams teträdgårdar har tyst kört en timme före landet på inofficiell Tea Garden Time sedan den brittiska eran, och gör det fortfarande.
Moskva — Ryssland gick åt andra hållet och behöll elva tidszoner, fler än något annat land. Men det centraliserades på ett annat sätt: under större delen av förra seklet publicerades sovjetiska och ryska järnvägstidtabeller i Moskvatid över hela nätet, så en passagerare som gick ombord i Fjärran Östern läste en avgångstid utan samband med solen utanför fönstret.
Melbourne — Australien är motexemplet, och det är lärorikt. Eftersom sommartid är en statlig angelägenhet snarare än en federal sådan, blir Australiens tre officiella tidszoner fem för sex månader om året, inklusive två separata halvtimmesförskjutningar. Ingen designade detta. Varje jurisdiktion besvarade frågan separat och detta är den form som svaren gav. Det sträcker sig till och med ner till enstaka städer: Broken Hill, i New South Wales, håller sydaustraliens tid.
Kuala Lumpur — Malaysia stod inför en mindre version av samma problem, en halvtimmes söm som löpte mellan halvön och östra Malaysia, och stängde den under de sista trettio minuterna av 1981.
Dessa fem emellan gör argumentet så tydligt som det kan göras. En klocka kan vara korrekt eller så kan den delas. Över ett tillräckligt stort land kan det inte vara både och – och varje regering som har stått inför det valet har valt delat.