Istanbul

Visste du att...?

Istanbul återställer en gång sina klockor med några dagars mellanrum. Nu återställer den dem aldrig alls.

Istanbul Metropolitan Municipalitys egen uppskattning visar att antalet gatukatter i staden ligger på cirka 125 000. Lägg till hushållskatter och siffran beräknas till ungefär 200 000. Bredvid dem finns uppskattningsvis 130 000 gatuhundar.

Ingen vet det verkliga antalet, och det säger kommunen. Att räkna en fritt strövande djurpopulation är verkligen svårt; olika metoder ger väldigt olika summor, och siffrorna försvinner inom ett par år.

Men här är delen som är värd att räkna på.

Kommunen delar ut ett ton torrfoder per dag, över 199 anvisade utfodringsställen runt om i staden.

Ett ton låter enormt. Dela det med den uppskattade gatudjursbefolkningen - kalla det 255 000 katter och hundar - och det blir ungefär fyra gram per dag. En katt äter ungefär sextio.

Så stadens myndigheter tillhandahåller som mest några procent av vad Istanbuls gatudjur faktiskt äter. Övriga nittio procent kommer från individer: butiksinnehavare som ställer ut skålar, boende med en påse med småbitar vid dörren, restaurangkök och de små katthusen i trä som dyker upp på trottoarer utan att någon organiserar det.

Katterna har namn. Vissa har monument. Tombili, fotograferad slappande stödd på en armbåge på en Kadıköy trottoar, blev internationellt berömd och firades med en bronsstaty efter hans död. Gli bodde i Hagia Sofia och fick besök av turister som hade kommit för att se byggnaden.

Klockan: vilket är ett användbart sätt att komma fram till hur den här staden brukade hålla tiden.

Under det osmanska alaturka-systemet började dagen vid solnedgången. Klockan tolv var ögonblicket då solen gick ner - vilket innebar att ögonblicket rörde sig varje dag, och varje klocka i staden måste korrigeras med några dagars mellanrum, hela året, för alltid.

Det jobbet gick inte att centralisera. Det krävdes muvakkithanes — tidtagningsrum knutna till moskéer — och muvakkits som bemannade dem, beräknade och justerade kontinuerligt så att staden höll sig ungefär i överensstämmelse med sig själv.

Istanbul har alltid kört på ständiga små korrigeringar gjorda av många olika händer. Den matade sina klockor på det sättet i århundraden, och den matar fortfarande sina katter på det sättet.

Under större delen av den ottomanska historien körde Istanbul på gurubi-tid - timmar räknat från solnedgången. Klockan tolv var inte middag eller midnatt. Klockan tolv var ögonblicket då solen gick ner.

Tänk på vad det betyder mekaniskt. Solnedgången rör sig. Den rör sig varje dag. Så en klocka inställd på osmansk tid var fel inom några dagar och måste justeras kontinuerligt, hela året, för alltid. Systemet blev senare känt som alaturka saat, för att skilja det från det europeiska alafranga-systemet.

Detta krävde proffs. Till de stora moskéerna fanns muvakkithanes — tidtagningsrum — bemannade av en muvakkit, en specialist utbildad i astronomi och matematik. Hans jobb var att beräkna de fem dagliga bönetiderna med hjälp av astrolaber, kvadranter, solur och vattenklockor, och senare mekaniska klockor. Den första och mest kända, Ali Kuşçu, utnämndes till Fatih-moskén muvakkithane 1470.

Under en lång sträcka av artonhundratalet körde Istanbul helt enkelt på båda systemen samtidigt. Osmanska palatsur byggdes med två urtavlor - alaturka och alafranga - på samma yta, eftersom imperiet verkligen behövde känna till båda siffrorna.

Regeringskansliet flyttade till europeisk tid omkring 1912. Lag nr. 697, daterad 26 december 1925, avskaffade alaturka-tiden från 1 januari 1926. Själva muvakkithanes stängdes inte formellt förrän 1952, mer än ett kvarts sekel efter att systemet de betjänade hade gjorts olagligt.

Klockan: titta nu på var Istanbul hamnade.

2016 avskaffade Türkiye sommartid och fastställde landet permanent till UTC+3. Klockorna ställs aldrig in. Inte säsongsmässigt, aldrig någonsin.

Istanbul ligger på 29° öster. UTC+3 är byggd för den 45:e meridianen. Vilket innebär att Istanbul nu går cirka 64 minuter före sin egen sol — permanent, designat. I slutet av december kommer soluppgången inte förrän runt 8:30 på morgonen. Femton miljoner människor börjar sina vinterdagar i mörker, med avsikt.

Så det här är en stad som en gång anställde moskéastronomer för att hålla sina klockor i kontinuerlig konversation med den faktiska himlen, och som nu körs på ett fast nummer som himlen inte alls rådfrågas om.

Båda besluten var medvetna. Båda handlade om att vara moderna. De är raka motsatser.

Årlig dagsljusvariation