Aktuell lokal tid i Istanbul

Dagsljus under året i Istanbul

Visste du att …

Istanbul ställde förr om klockorna med några dagars mellanrum. Nu ställer staden aldrig om dem alls.

Enligt Istanbuls storstadskommuns egen uppskattning finns det cirka 125 000 gatukatter i staden. Räknar man in huskatterna uppskattas siffran till ungefär 200 000. Vid sidan av dem finns uppskattningsvis 130 000 gatuhundar.

Ingen vet det verkliga antalet, och det säger kommunen själv. Att räkna fritt strövande djur är verkligen svårt; olika metoder ger vilt skilda summor, och siffrorna blir inaktuella inom ett par år.

Men här är det som är värt att räkna på.

Kommunen delar ut ett ton torrfoder per dag, fördelat på 199 utsedda utfodringsplatser runt om i staden.

Ett ton låter enormt. Dela det med det uppskattade antalet gatudjur – säg 255 000 katter och hundar – så blir det ungefär fyra gram per djur och dag. En katt äter runt sextio.

Så stadens förvaltning står som mest för några procent av det Istanbuls gatudjur faktiskt äter. Resterande drygt nittio procent kommer från enskilda: butiksägare som ställer ut skålar, boende med en påse torrfoder vid dörren, restaurangkök och de små katthusen i trä som dyker upp på trottoarer utan att någon organiserar det.

Katterna har namn. Vissa har monument. Tombili, som fotograferades när hon låg och latade sig stödd på ena armbågen på en trottoar i Kadıköy, blev världsberömd och hedrades med en bronsstaty efter sin död. Gli bodde i Hagia Sofia och fick besök av turister som hade kommit för att se byggnaden.

Klockan: vilket är ett användbart sätt att komma fram till hur den här staden brukade hålla tiden.

Under större delen av den ottomanska historien gick Istanbul efter gurubi-tid – timmar räknade från solnedgången. Klockan tolv var inte middag eller midnatt. Klockan tolv var ögonblicket då solen gick ner.

Tänk på vad det innebär rent mekaniskt. Solnedgången flyttar sig. Den flyttar sig varenda dag. Så en klocka inställd på osmansk tid var fel inom några dagar och måste justeras kontinuerligt, hela året, för alltid. Systemet blev senare känt som alaturka saat, för att skilja det från det europeiska alafranga-systemet.

Det krävde yrkesfolk. Vid de stora moskéerna fanns muvakkithanes – tidmätningsrum – bemannade av en muvakkit, en specialist utbildad i astronomi och matematik. Hans jobb var att beräkna de fem dagliga bönetiderna med hjälp av astrolaber, kvadranter, solur och vattenklockor, och senare mekaniska klockor. Ali Kuşçu, som bosatte sig i Istanbul 1472, förknippas med tidmätningen vid Fatih-moskén.

Under en stor del av 1800-talet gick Istanbul helt enkelt efter båda systemen samtidigt. Osmanska palatsur byggdes med två urtavlor – alaturka och alafranga – på samma ur, eftersom imperiet verkligen behövde känna till båda siffrorna.

Statliga myndigheter gick över till europeisk tid omkring 1912. Lag nr. 697, daterad 26 december 1925, avskaffade alaturka-tiden från 1 januari 1926. Själva muvakkithanes stängdes inte formellt förrän 1952, mer än ett kvarts sekel efter att systemet de betjänade hade gjorts olagligt.

Istanbul har alltid fungerat genom ständiga små justeringar gjorda av många olika händer. Så skötte staden sina klockor i århundraden, och så matar den fortfarande sina katter. Titta nu på var Istanbul hamnade.

2016 avskaffade Turkiet sommartiden och låste landet permanent vid UTC+3. Klockorna ställs aldrig om. Inte med årstiderna, aldrig någonsin.

Istanbul ligger på 29° östlig längd. UTC+3 utgår från 45:e meridianen. Det innebär att Istanbul nu ligger cirka 64 minuter före sin egen sol – permanent och avsiktligt. I slutet av december går solen inte upp förrän runt 8.30 på morgonen. Femton miljoner människor börjar sina vinterdagar i mörker, med avsikt.

Så det här är en stad som en gång anställde moskéastronomer för att hålla sina klockor i ständig dialog med den verkliga himlen, och som nu går efter ett fast tal som himlen inte alls tillfrågas om.

Båda besluten var medvetna. Båda handlade om att vara moderna. De är raka motsatser.