Visste du att …
Kina slog ihop fem tidszoner till en och ångrade sig aldrig
För att köpa en bensinbil i Peking måste man först vinna på lotteri.
Staden införde 2011 en kvot för registreringsskyltar för att bromsa bilökningen och smogen. Skyltarna fördelas genom offentlig dragning, och chanserna har sjunkit stadigt sedan dess. I januari 2011 hade en sökande en chans på ungefär 9,4 %. I december 2012 var den 1,4 %. I slutet av 2019 var det cirka 0,2 %.
I en omgång i juni 2018 tävlade mer än 2,8 miljoner människor om 6 333 skyltar – grundoddsen var 1 på 2 031, eftersom den som har sökt länge får extra vikt i dragningen. Kvoten för konventionella bilar hade minskat från 90 000 för 2017 till under 40 000. Tillåtna årliga registreringar sjönk från 240 000 till 100 000.
Den genomsnittliga tiden i kön är 26 månader. Väntelistan för elfordon har passerat 400 000 personer, och de som står längst bak har fått höra att de får räkna med upp till åtta år.
En hel sidoekonomi växte fram kring detta. Förmedlare dök upp för att koppla ihop köpare med dem som redan har skyltar – enligt uppgift för omkring 15 650 dollar för en elbilsskylt och 22 700 dollar för en bensinbilsskylt. Vissa registrerar bilen i makens eller makans namn, och äktenskap som ingåtts enbart i detta syfte har rapporterats kosta ungefär 2 845 dollar per år, eller 9 816 dollar för fem år. Andra köper skyltar från orter utanför Peking för cirka 250 dollar, hyr dem av bilhandlare eller köper begagnade bilar som redan har en skylt.
I forskningslitteraturen finns ett verkligt märkligt fynd. Eftersom den genomsnittliga väntetiden är över två år hinner folk vänja sig vid att klara sig utan bil medan de köar. En studie fann att sannolikheten för att en vinnare faktiskt byter till att köra efter den vanliga 26-månaders väntan faller med 16 % – vilket minskar stadens årliga körsträcka för fordon med 8,48 miljoner kilometer.
Lotteriet fungerar delvis genom att det tar så lång tid att folk slutar vilja ha vinsten.
Ett nummerskyltlotteri skapar en marknad för falska äktenskap. En enda nationell tidszon skapar en andra tid inom landet. I båda fallen står det officiella systemet kvar, och ett parallellt växer fram vid sidan av.
Kina är cirka 5 000 kilometer brett och sträcker sig från ungefär 73° till 135° östlig längd. Det räcker till fem tidszoner, och från 1918 till 1949 hade landet det också, först som förslag och från 1939 officiellt.
År 1918 föreslog Republiken Kinas centrala observatorium fem zoner, som senare blev officiella:
- Kunlun – UTC+5:30
- Sinkiang–Tibet – UTC+6
- Kansu–Szechwan – UTC+7
- Chungyuan – UTC+8
- Changpai – UTC+8:30
Tre timmar från ena änden av landet till den andra.
1949 avskaffade den nyinrättade folkrepubliken alla fem och lät hela landet gå efter en enda klocka: Pekingtid, UTC+8. Ett direktiv från statsrådet i maj 1980 bekräftade detta. Kina har haft en enda tidszon sedan dess – ingen regional variation och ingen sommartid förutom ett kort experiment mellan 1986 och 1991.
Som jämförelse: det sammanhängande fastlands-USA har ungefär samma bredd och använder fyra zoner. Ryssland använder elva. Kina använder en.
Klockan: effekten är mest synlig i den västra änden.
I Kashgar, i Xinjiang, kommer solen på midvintern inte upp förrän runt klockan 10 på förmiddagen enligt den officiella klockan och går ner runt halv åtta på kvällen. Människor vaknar i mörkret, äter frukost i mörkret och börjar arbetsdagen före soluppgången, eftersom klockan på väggen säger att det är dags.
I praktiken används en andra, inofficiell tid flitigt i Xinjiang – Xinjiangtid eller Ürümqitid, två timmar efter Peking på UTC+6, som stämmer mycket bättre med den lokala solen. Peking godkände den för civilt bruk 1986, men järnväg, flyg och myndigheter går fortfarande på Pekingtid. Det är helt enkelt den tid som en stor del av vardagslivet går efter.
Det praktiska resultatet är att människor där rutinmässigt måste fastställa vilken klocka en mötestid avser. De som bott där länge beskriver en fast vana: att sms:a en halvtimme före ett möte och artigt fråga om man tänker på samma klockslag.
Och världens programvara känner till båda. Den internationella tidszonsdatabasen har `Asia/Shanghai` för den officiella nationella tiden – och även `Asia/Urumqi` på UTC+6, så att systemen kan återge en regional tid som finns vid sidan av den officiella nationella.
Källor
- China Daily och Sixth Tone (juni 2018: mer än 2,8 miljoner sökande, 6 333 registreringsskyltar, 1/2 031; i april, 1/1 963; kvoten reducerad från 90 000 till mindre än 40 000)
- ScienceDirect, *Serendipity of vehicle ownership restrictions* (chansen minskade från 9,4 % i januari 2011 till 0,2 % i slutet av 2019; genomsnittlig väntetid på 26 månader; 16 % minskning av sannolikheten att vinnare byter till att köra bil; 8,48 miljoner km minskning per år)
- Wikipedia, *Beijing's License Lottery* (byråavgifter 15 650 $ och 22 700 $; skenäktenskap 2 845 $/år och 9 816 $/5 år; registreringsskylt utanför staden 250 $; årlig registreringsreduktion från 240 000 till 100 000)
- Bloomberg (420 000 personer i elfordonskö; åtta år för dem som är längst ner i kön)
- Wikipedia, *Time in China* (namn och tidsförskjutningar för fem zoner: Kunlun UTC+5:30, Sinkiang-Tibet UTC+6, Kansu-Szechwan UTC+7, Chungyuan UTC+8, Changpai UTC+8:30; 1918 ROC-dekret; 1949 års enande)
- Wikipedia, *Xinjiang Time* (statsrådets cirkulär från maj 1980; Asia/Urumqi-post i tz-databasen)
- Clockzilla (vintersoluppgång i Kashgar runt 10:00)
- Far West China (vana att bekräfta mötestid)
- timeanddate.com, *Time Zone in China* (Xinjiang-tid två timmar efter Peking; ingen sommartid)
- StudyCLI (1986–1991 DST-försök; landets öst-västliga utsträckning)