Auckland

Visste du att...?

Mannen som uppfann sommartid skrattades åt och han ville bara fånga malar

Den 15 oktober 1895 ställde sig en tjugoåttaårig kontorist på Wellington Post Office framför Wellington Philosophical Society och läste en artikel med titeln On seasonal time-adjustment in countries south of lat. 30°.

Han hette George Vernon Hudson. Han var en entomolog - en mycket bra sådan, som så småningom skulle samla den största insektssamlingen i Nya Zeeland. Hans jobb på postkontoret var skiftarbete, vilket gav honom dagsljus för att gå ut och leta nattfjärilar. Men på sommaren kom skymningen för tidigt för att vara användbar efter en vanlig arbetsdag.

Så han föreslog den självklara lösningen: flytta fram klockorna två timmar mellan oktober och mars och tillbaka igen efteråt. Han hävdade att det skulle använda det bortkastade ljuset tidigt på morgonen, minska "den överdrivna användningen av artificiellt ljus som för närvarande råder" och ge människor "en lång period av dagsljusfritid... för cricket, trädgårdsarbete, cykling eller andra utomhusaktiviteter som önskas."

Sällskapet skrattade åt honom.

En medlem sa att det inte var aktuellt att ändra ett system som hade använts i tusentals år. En annan frågade, uppenbarligen sarkastiskt, om klockor skulle behöva två uppsättningar visare. En tredje kallade idén helt ovetenskaplig och ogenomförbar.

Protokollet registrerar Hudsons svar: han var ledsen att se tidningen behandlad med förlöjligande, han hade tänkt att det skulle vara praktiskt, och det godkändes av dem som var mycket ute i det fria.

Sedan gick han tillbaka till sina insekter.

Klockan: han hade rätt, och det tog väldigt lång tid att spela roll.

Hudson presenterade en andra uppsats 1898. I England kom William Willett fram till samma idé självständigt och publicerade The Waste of Daylight 1907; han dog 1915 utan att ha sett det adopterat. Tyskland implementerade det först, 1916, för att spara kol i krigstid - och inom sex veckor hade ett dussin länder kopierat en tysk administrativ order.

Nya Zeeland själv antog inte Summer-Time Act förrän 1927 - trettiotvå år efter Hudsons tidning. Och när det äntligen kom fick han en timme, inte de två han hade bett om.

1933 var han den första mottagaren av T. K. Sidey-medaljen, finansierad av pengar som samlats in för att fira den lagen. Hans dödsruna i Royal Societys annaler uppgår till cirka 1 700 ord. Sommartid nämns inte i de första 1 400 av dem. Han är ihågkommen där, korrekt, som en man som studerade insekter.

Ungefär en tredjedel av världen byter fortfarande sina klockor två gånger om året.

Auckland ligger på 175° öster, på UTC+12 — växlar till UTC+13 varje sommar, precis som Hudson föreslog, i det land där han fick veta att det inte kunde göras. Nya Zeeland hade varit det första landet i världen som officiellt antog en standard nationell tid, redan 1868, vilket kanske är därför det också var det första stället någon på allvar tänkte på att flytta den.

Och på grund av var den ligger på jordklotet är Auckland bland de första städerna på jorden som kommer in varje ny dag.

Vilket gör det till en rimlig plats att stanna. Femtio städer, femtio argument om vad klockan är - och den som börjar dagen tillhör en posttjänsteman som bara ville ha lite mer kvällsljus för att gå och titta på nattfjärilar, och fick veta att inte vara löjlig.

Årlig dagsljusvariation