Wien

Visste du att...?

Wien byggde en klocka för att fira ett imperium, och den började fungera året då imperiet tog slut

Staden Wien äger cirka 220 000 lägenheter.

De sitter i mer än 2 300 kommunala byggnader och huserar över 500 000 människor — vilket gör stadsstyrelsen till den största kommunala hyresvärden i Europa. Lägg till de cirka 200 000 kooperativa bostäderna som byggts med stadsstöd och du når en slående siffra: någonstans mellan hälften och 60 % av alla wiener bor i subventionerat boende.

Endast cirka 20 % av Wiens invånare äger sitt hem. För Österrike som helhet är siffran cirka 51 %. Wien är en stad av hyresgäster, och verkar nöjd med att vara en.

Det byggdes medvetet och långsamt. Socialdemokraterna vann Wiens första efterkrigsval 1919 och ärvde en stad där trångboddheten var så svår att tuberkulosen var känd som "Wiensjukan". Deras första bostadsprogram krävde 25 000 lägenheter på fem år. År 1935 bodde cirka 11 % av befolkningen i cirka 400 kommunala egendomar. Efter andra världskriget byggde staden ytterligare 96 000 lägenheter mellan 1947 och 1970, och den har aldrig sålt av beståndet - inte på 1980-talet, inte på 1990-talet, inte sedan dess.

Karl-Marx-Hof, öppnade 1930, sträcker sig över en kilometer och innehåller över 1 200 lägenheter. Vid invigningen sa borgmästare Karl Seitz att "när vi inte längre är här kommer dessa stenar att tala för oss."

Klockan: vilket är en bra sak att veta innan man tittar på vad Wien satte på sin mest kända klocka.

Ankeruhr beställdes av ett försäkringsbolag och byggdes av Franz von Matsch mellan 1911 och 1914. Dess mekanism bär tolv historiska figurer – kejsare, kejsarinnor, arkitekter, kompositörer – en för varje timme, och vid middagstid paraderar alla tolv förbi i följd.

Den körde fullt ut för första gången 1918: året då det habsburgska imperiet upphörde.

Året därpå vann partiet som skulle ägna nästa århundrade till att bygga 220 000 lägenheter staden.

Wien avslutade en parad av kejsare precis när kejsarna stannade, och gick sedan och ställde upp något annat för att tala för det.

Vid Hoher Markt, Wiens äldsta torg, spänner en jugendklocka över en tio meter lång bro mellan två halvor av ett försäkringsbolags byggnad. Den ritades av målaren Franz von Matsch, på uppdrag av försäkringsbolaget Anker, och byggdes mellan 1911 och 1914.

Mekanismen är en parad. Tolv historiska personer - Marcus Aurelius, Karl den Store, Maria Theresa, Haydn och andra - korsar den fyra meter långa urtavlan, en i timmen, hela dagen. Vid middagstid går alla tolv i tur och ordning, var och en ackompanjerad av musik från sin egen tid. Föreställningen pågår i cirka tio minuter och den drar fortfarande publik varje dag.

Den byggdes för att gå de habsburgska århundradena över en bro, en gång i timmen, för alltid.

Sedan stoppade första världskriget allt.

Mellan dess färdigställande och 1918 gick klockan två gånger. En gång på kejsar Franz Josephs födelsedag 1915, och en gång på hans födelsedag 1916. Det var det. Ett monument över imperialistisk kontinuitet, aktiverat två gånger som en födelsedagsgest, i ett krig som höll på att avveckla imperiet som det firade.

Ankeruhr trädde i drift på heltid 1918 - året då det österrikisk-ungerska riket upphörde att existera.

Det var en justering. Middagsmusiken hade varit den kejserliga hymnen. Utan något imperium kvar att ha en hymn, ersattes den av ett urval från Haydns The Creation. Kompositören förblev densamma – Haydn hade också skrivit den kejserliga hymnen, och Haydn är själv en av de tolv figurerna som går över bron.

Klockan: Wien är en av få städer där den lokala klockan är ett stycke medborgarteater snarare än infrastruktur. Ankeruhr är inte exakt till den andra, synkroniserar inte med någonting och försöker inte.

Den har ett jobb, och det är ett konstigt sådant: att påminna dig, en gång i timmen och ordentligt vid middagstid, att århundraden går förbi oavsett om någon tittar på eller inte. Imperiet den byggdes för varade fyra år efter att klockan var färdig. Klockan har nu gått i mer än hundra.

Årlig dagsljusvariation