Aktuell lokal tid i Wien

Dagsljus under året i Wien

Visste du att …

Wien byggde en klocka för att fira ett imperium, och den började fungera året då imperiet tog slut

Staden Wien äger cirka 220 000 lägenheter.

De finns i mer än 2 300 kommunala byggnader och rymmer över 500 000 människor — vilket gör stadsstyrelsen till den största kommunala hyresvärden i Europa. Lägg till de cirka 200 000 kooperativa bostäderna som byggts med stadsstöd så når man en slående siffra: någonstans mellan hälften och 60 % av alla wienare bor i subventionerat boende.

Endast cirka 20 % av Wiens invånare äger sitt hem. För Österrike som helhet är siffran cirka 51 %. Wien är en stad av hyresgäster, och verkar nöjd med det.

Detta byggdes upp medvetet och långsamt. Socialdemokraterna vann Wiens första efterkrigsval 1919 och ärvde en stad där trångboddheten var så svår att tuberkulosen var känd som ”Wiensjukan”. Deras första bostadsprogram krävde 25 000 lägenheter på fem år. År 1935 bodde cirka 11 % av befolkningen i cirka 400 kommunala bostadsområden. Efter andra världskriget byggde staden ytterligare 96 000 lägenheter mellan 1947 och 1970, och den har aldrig sålt av beståndet – inte på 1980-talet, inte på 1990-talet, inte sedan dess.

Karl-Marx-Hof, som invigdes 1930, sträcker sig över en kilometer och innehåller över 1 200 lägenheter. Vid invigningen sa borgmästare Karl Seitz att ”när vi inte längre är här kommer dessa stenar att tala för oss.”

Klockan: vilket är en bra sak att veta innan man tittar på vad Wien satte på sin mest kända klocka.

Vid Hoher Markt, Wiens äldsta torg, spänner en jugendklocka över en tio meter lång bro mellan två halvor av ett försäkringsbolags byggnad. Den ritades av målaren Franz von Matsch, på uppdrag av försäkringsbolaget Anker, och byggdes mellan 1911 och 1914. Den kallas Ankeruhr.

Mekanismen är en parad. Tolv historiska personer – Marcus Aurelius, Karl den store, Maria Teresia, Haydn och andra – korsar den fyra meter långa urtavlan, en i timmen, hela dagen. Klockan tolv går alla tolv över i tur och ordning, var och en ackompanjerad av musik från sin egen tid. Föreställningen pågår i cirka tio minuter och den drar fortfarande publik varje dag.

Den byggdes för att låta de habsburgska århundradena vandra över en bro, en gång i timmen, för alltid.

Sedan stoppade första världskriget allt.

Mellan dess färdigställande och 1918 gick klockan två gånger. En gång på kejsar Franz Josephs födelsedag 1915, och en gång på hans födelsedag 1916. Det var allt. Ett monument över kejserlig kontinuitet, aktiverat två gånger som en födelsedagsgest, i ett krig som höll på att avveckla imperiet som det firade.

Ankeruhr trädde i drift på heltid 1918 – året då det österrikisk-ungerska riket upphörde att existera. Året därpå tog det parti som skulle ägna det följande århundradet åt att bygga 220 000 lägenheter makten i staden.

En sak ändrades. Middagsmusiken hade varit den kejserliga hymnen. När det inte längre fanns något imperium som behövde en hymn ersattes den av ett urval från Haydns Skapelsen. Kompositören förblev densamma – Haydn hade också skrivit den kejserliga hymnen, och Haydn är själv en av de tolv figurerna som går över bron.

Wien är en av få städer där den lokala klockan är ett stycke medborgarteater snarare än infrastruktur. Ankeruhr är inte exakt på sekunden, synkroniserar inte med någonting och försöker inte.

Den har ett jobb, och det är ett konstigt sådant: att påminna dig, en gång i timmen och ordentligt vid middagstid, att århundraden går förbi oavsett om någon tittar på eller inte. Imperiet den byggdes för varade fyra år efter att klockan var färdig. Klockan har nu gått i mer än hundra år.